En tumultartad höst ligger bakom oss, med ett val som satte Sverige i händerna på en splittrad, oerfaren minoritetsregering. Nu får Sverige en andra chans i vår. Jag tror det profetiskt speglar den andliga situationen i land också. Kristi Kyrka har länge varit splittrad och försvagad, och att leva så bekvämt och ordnat som vi gör i Sverige gör det svårt att förstå vad riktig desperation betyder. Antingen för sin egen skull, eller för någon annan.
I bekvämlighetens rike är det svårt att motivera sig om det betyder att det kostar mig själv något. Men de som gått före, de som lämnade avtryck som fortfarande omtalas, de valde en annan väg. Apostlarna gjorde det. Kyrkofäderna gjorde det. De riskerade livet för Evangelium, de stod upp för sanningen. Dietrich Bonhoffer gjorde det. Få kommer ihåg de otaliga kyrkoledare i Tredje Riket som anslöt sig till makten, på bekostnad av sanningen. Men miljoner vet att Bonnhoffer gav sitt liv för sanningen, för Guds ord och för det sanna Tyskland, det som var gömt och nästan glömt under Nazismens tryck.
Att lämna ett varaktigt intryck i historien kommer alltid att kosta på. Sverige får en andra chans att välja regering i vår. Men det är fortfarande folket som nu måste göra förändringen. Nyvalet i sig löser inga problem. Även efter valet lär det bli nödvändigt med nya typer av samarbeten för att parlamentarismen ska fungera. Det kommer att kosta stolthet, och betalas med ödmjukhet.
Detsamma gäller Kristi Kropp i Sverige. Jag ser en begynnande bönerörelse som går genom Guds Församling. Den måste få ta rot och växa ordentligt. Många längtar innerligt efter enhet och väckelse, men att längta efter något är lika effektivt som att hoppas på nyval men själv inte rösta, utan hoppas på att någon annan löser problemet. Längtan är bra, men nu är det tid att be. Tillsammans. Hela Guds Församling, de som är Kristus trogna. Vi måste ropa efter nåd. För oss själva först, och sen för nationen.
Jag tror Gud frågar Sverige vad det är vi egentligen vill med vårt land. Vi får en ny chans att rösta och välja väg. Men jag tror att Gud också frågar Kristi Kropp i Sverige vilket avtryck vill göra i detta sekel. Vill vi verkligen ha väckelse? Vill vi betala priset? Eller vill vi bara drömma om den, som ett andligt tidsfördriv, ett slags kyrkligt Candy Crush spel? Det är inte för sent för Sverige. Landet är inte förlorat. Vi har så mycket att ge världen, så mycket väckelsearv att föra vidare. Men det kommer att kosta stolthet, och kräva betalning med andlig ödmjukhet. När Guds församling själv börjat ropa efter nåd, då kan något börja förändras. Men vill vi? Menar vi allvar?
söndag 14 december 2014
torsdag 23 oktober 2014
En relevant kyrka eller inte?
De senaste åren har det varit mycket debatt och diskussion om hur Kyrkan ska göra för att bli eller vara aktuell och relevant i dagens samhälle. Det aktualiserades senast genom Brian Houstons förtydligande (eller vad det nu var) om hur Hillsong rörelsen ser på HBTQ frågor och samkönade äktenskap. Debatten har tidigare innefattat allt från mötesstil till predikningar och socialt engagemang. Relevant har varit ledordet.
Problemet med detta är att vi pratar om så många olika saker. Vi är inte egentligen kallade att vara relevanta, utan att följa Jesus. Jesus mötte dock alltid människor där de var, på just det sätt de behövde. Detta är höjden av relevans, men inte för att Jesus sökte detta. Jesus lydde Fadern i allt, och kunde därför ge människor just vad de behövde. När vi följer Andens ledning sker samma sak.
Kyrkan, däremot, kommer aldrig att vara relevant. Tron i allmänhet och korset i synnerhet är en dårskap för världen, och kommer alltid att vara det. Det kommer ALDRIG att bli relevant i världens ögon! Däremot är Kyrkan kallad att vara Jesus, som genom att följa Fadern alltid var relevant i sig själv. En Kyrka med mirakler, under och tecken är relevant gentmot sig själv. En Kyrka utan mirakler är HELT irrelevant. En Kyrka utan Guds Ord likaså. En Kyrka som därför försöker vara relevant i samhället genom att anpassa det andliga livet eller Guds Ord kommer därför varken bli relevant i samhället eller som en levande, övernaturlig del av Kristi kropp. Det blir ett långsamt, plågsamt eklesiastiskt självmord.
Kyrkan har genom århundradena lyckats göra sig själv irrelevant på både det ena och det andra sättet. Oftast genom att hålla fast vid något som från början var ett medel för att nå ett ändamål, men som med tiden kom att representera Kyrkan själv. Från början var det praktiskt och sammanhållande att gudstjänster förrättades på latin, det var ju ett världsspråk som många förstod över hela den då kända världen. 1000 år senare när endast präster och professorer talade latin var det inte lika smart. Då blev medlet, som blev en tradition, en järnridå som stängde folket utanför Guds Ord. Kyrkan gjorde sig själv irrelevant. På samma sätt har vi krampaktigt hållit fast vid andra saker som sedan länge spelat ut sin roll. En riktig kyrka har bänkar, inte stolar. En riktig kyrka sjunger ur psalmböcker, inte projektor och duk. En riktig kyrka sjunger till orgel, inte ett lovsångsband. Och Gud förbjude att Gud genom sin kraft faktiskt börjar visa sig mitt under en Gudstjänst och hela, befria och göra människor jublande glada. Glädje är ju inget man visar i kyrkan, det gör man på fotbollsläktaren. Inte i kyrkan.
Listan är oändlig på hur Kyrkan gjort sig själv ointressant, genom att göra sig själv kulturellt inkompatibel! Vi är kallade att vara kukturellt kompatibla, precis som Jesus var. Han talade till sitt folk, på sin tids sätt, på ett sätt som nådde rakt in i människors hjärtan. Alla dessa saker förändras hela tiden, ibland flera gånger per generation. Vi är kallade att följa med i detta och leva med Jesus i nuet. Men Evangeliet, Guds Ord, är lika irrelevant och främmande för världen idag som för 2000 år sedan. Evangeliet kommer alltid att vara en dårskap, ända fram till det ögonblick Den Helige Ande uppenbarar Jesus för dig och leder dig fram till frälsning och syndernas förlåtelse. Men Guds Ord förändras ALDRIG!
Försök inte göra Guds Ord mer relevant. Det kommer aldrig att lyckas. Lev istället med Jesus precis så som Han lever med Fadern. Då fastnar du inte i yttre mönster eller kulturella vanor och felaktigt jämställer dem med Guds eviga Ord. Kulturer förändras ständigt och vi med dem, men Ordet är evigt.
Problemet med detta är att vi pratar om så många olika saker. Vi är inte egentligen kallade att vara relevanta, utan att följa Jesus. Jesus mötte dock alltid människor där de var, på just det sätt de behövde. Detta är höjden av relevans, men inte för att Jesus sökte detta. Jesus lydde Fadern i allt, och kunde därför ge människor just vad de behövde. När vi följer Andens ledning sker samma sak.
Kyrkan, däremot, kommer aldrig att vara relevant. Tron i allmänhet och korset i synnerhet är en dårskap för världen, och kommer alltid att vara det. Det kommer ALDRIG att bli relevant i världens ögon! Däremot är Kyrkan kallad att vara Jesus, som genom att följa Fadern alltid var relevant i sig själv. En Kyrka med mirakler, under och tecken är relevant gentmot sig själv. En Kyrka utan mirakler är HELT irrelevant. En Kyrka utan Guds Ord likaså. En Kyrka som därför försöker vara relevant i samhället genom att anpassa det andliga livet eller Guds Ord kommer därför varken bli relevant i samhället eller som en levande, övernaturlig del av Kristi kropp. Det blir ett långsamt, plågsamt eklesiastiskt självmord.
Kyrkan har genom århundradena lyckats göra sig själv irrelevant på både det ena och det andra sättet. Oftast genom att hålla fast vid något som från början var ett medel för att nå ett ändamål, men som med tiden kom att representera Kyrkan själv. Från början var det praktiskt och sammanhållande att gudstjänster förrättades på latin, det var ju ett världsspråk som många förstod över hela den då kända världen. 1000 år senare när endast präster och professorer talade latin var det inte lika smart. Då blev medlet, som blev en tradition, en järnridå som stängde folket utanför Guds Ord. Kyrkan gjorde sig själv irrelevant. På samma sätt har vi krampaktigt hållit fast vid andra saker som sedan länge spelat ut sin roll. En riktig kyrka har bänkar, inte stolar. En riktig kyrka sjunger ur psalmböcker, inte projektor och duk. En riktig kyrka sjunger till orgel, inte ett lovsångsband. Och Gud förbjude att Gud genom sin kraft faktiskt börjar visa sig mitt under en Gudstjänst och hela, befria och göra människor jublande glada. Glädje är ju inget man visar i kyrkan, det gör man på fotbollsläktaren. Inte i kyrkan.
Listan är oändlig på hur Kyrkan gjort sig själv ointressant, genom att göra sig själv kulturellt inkompatibel! Vi är kallade att vara kukturellt kompatibla, precis som Jesus var. Han talade till sitt folk, på sin tids sätt, på ett sätt som nådde rakt in i människors hjärtan. Alla dessa saker förändras hela tiden, ibland flera gånger per generation. Vi är kallade att följa med i detta och leva med Jesus i nuet. Men Evangeliet, Guds Ord, är lika irrelevant och främmande för världen idag som för 2000 år sedan. Evangeliet kommer alltid att vara en dårskap, ända fram till det ögonblick Den Helige Ande uppenbarar Jesus för dig och leder dig fram till frälsning och syndernas förlåtelse. Men Guds Ord förändras ALDRIG!
Försök inte göra Guds Ord mer relevant. Det kommer aldrig att lyckas. Lev istället med Jesus precis så som Han lever med Fadern. Då fastnar du inte i yttre mönster eller kulturella vanor och felaktigt jämställer dem med Guds eviga Ord. Kulturer förändras ständigt och vi med dem, men Ordet är evigt.
tisdag 7 oktober 2014
Där två eller tre...
I veckoslutet var jag på en ekumenisk bönesamling. Den hålls en gång per månad, men av olika anledningar har jag inte lyckats gå förrän nu. Det kändes gott att få be tillsammans med kristna syskon från andra församlingar. Vi behöver hitta varandra som sanna bröder och systrar i Herren, speciellt i denna tid som ligger framför oss.
Efter samlingen funderade jag dock lite på det som står i Matt. 18:19-20 "Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." Jag har hört versen så många gånger, och alltid föreställt mig att troende samlas, ber och så kommer Jesus med sin närvaro som ett resultat av detta. Denna gång gick jag dock vidare i Matteus och läste från 26:26-28 "Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät. Detta är min kropp."Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: "Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. "
Brödet och vinet proklamerar att Kristi kropp nu är i min kropp, hans blod är i mitt blod, precis som det är i alla andra som tror. Så när vi kommer tillsammans två eller tre, så är det Jesu kropp som möter Jesu kropp. Det betyder också att när vi ber tillsammans, så är det Jesus själv som ber, eftersom vi är Jesus, Hans kropp på jorden! Vilken skillnad, vilken nåd! Det handlar inte om att be bra nog för att Gud ska höra, eller Jesu närvaro ska komma. När vi ber, ber Jesus genom oss. Och när Jesus ber, då lyssnar Fadern!
Efter samlingen funderade jag dock lite på det som står i Matt. 18:19-20 "Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." Jag har hört versen så många gånger, och alltid föreställt mig att troende samlas, ber och så kommer Jesus med sin närvaro som ett resultat av detta. Denna gång gick jag dock vidare i Matteus och läste från 26:26-28 "Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät. Detta är min kropp."Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: "Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. "
Brödet och vinet proklamerar att Kristi kropp nu är i min kropp, hans blod är i mitt blod, precis som det är i alla andra som tror. Så när vi kommer tillsammans två eller tre, så är det Jesu kropp som möter Jesu kropp. Det betyder också att när vi ber tillsammans, så är det Jesus själv som ber, eftersom vi är Jesus, Hans kropp på jorden! Vilken skillnad, vilken nåd! Det handlar inte om att be bra nog för att Gud ska höra, eller Jesu närvaro ska komma. När vi ber, ber Jesus genom oss. Och när Jesus ber, då lyssnar Fadern!
söndag 5 oktober 2014
Ny blogg för en ny tid!
Välkommen till en ny blogg för en ny tid! Jag heter Daniel Larsson, är snickare till yrket och bor i Skåne.
Vi lever verkligen i en föränderlig tid. Mellanöstern är satt i brand, ISIS marscherar fram skoningslöst, Ryssland reser sig, och Sveriges politiska karta har ritats om. Detta är verkligen tiden för Guds församling att resa sig och börja ropa till Gud.
Runtomkring oss reser sig nu en ny verklighet i Sverige. Vi har fått en regering där en minister har kallat jihadister för frihetskämpar, en annan är rejält inblandad i det ockulta. Svenska kyrkan har glömt bort Bibeln och straffar de präster som försöker leva efter Guds Ord. Du får tro på vad du vill, så länge du tror och tycker som massmedia och politiker säger.
Det är dags för Guds församling att vakna och ta sitt ansvar. Vi behöver ropa till Gud om nåd för vårt land! Det är dags för en böneväckelse, och för Herrens trogna från alla samfund att tillsammans ropa till Gud! Be om enhet, be om förlåtelse för passivitet och undfallenhet. Be om hunger för Guds Ord. Be om ett uppvaknande för Guds församling. Det räcker inte med lagom längre. Vi måste våga ropa. Jag kommer på denna blogg att kommentera olika nationella och internationella händelser ifrån ett kristet perspektiv samt bevaka det som händer i Guds församling. Men framför allt vill jag inspirera Guds församling till att resa sig. Och börja ropa till Gud.
Vi lever verkligen i en föränderlig tid. Mellanöstern är satt i brand, ISIS marscherar fram skoningslöst, Ryssland reser sig, och Sveriges politiska karta har ritats om. Detta är verkligen tiden för Guds församling att resa sig och börja ropa till Gud.
Runtomkring oss reser sig nu en ny verklighet i Sverige. Vi har fått en regering där en minister har kallat jihadister för frihetskämpar, en annan är rejält inblandad i det ockulta. Svenska kyrkan har glömt bort Bibeln och straffar de präster som försöker leva efter Guds Ord. Du får tro på vad du vill, så länge du tror och tycker som massmedia och politiker säger.
Det är dags för Guds församling att vakna och ta sitt ansvar. Vi behöver ropa till Gud om nåd för vårt land! Det är dags för en böneväckelse, och för Herrens trogna från alla samfund att tillsammans ropa till Gud! Be om enhet, be om förlåtelse för passivitet och undfallenhet. Be om hunger för Guds Ord. Be om ett uppvaknande för Guds församling. Det räcker inte med lagom längre. Vi måste våga ropa. Jag kommer på denna blogg att kommentera olika nationella och internationella händelser ifrån ett kristet perspektiv samt bevaka det som händer i Guds församling. Men framför allt vill jag inspirera Guds församling till att resa sig. Och börja ropa till Gud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)